Vem är jag? Vad vill jag göra?
Häromdagen så splittrades mitt band, det är lixom finito. Det känns väl sådär men jag förstår helt och hållet grunderna till splittringen. Men det är då nu jag har börjat tänka en hel del om vad jag faktiskt vill göra i mitt liv. Och jag har tre grejer att välja emellan och jag kan verkligen inte bestämma mig.
Jag vill spela i band och stå på scen för tusentals fans, men samtidigt vill jag vara en sån som jobbar med artisten eller gör festivaler. Sen har jag en tredje dröm som inte har någonting med musik att göra över huvudtaget. Det är att jobba med djur speciellt hundar.
Så jag tänkte så här att jag ska ta en paus med att spela i band och verkligen känna efter vad jag igentligen vill. Helt från början testa på saker jag itne kunde göra förut då jag var bunden till bandet. Att ha ett band är lite som att ha en hund, man måste vara hemma och sköta den hela tiden. Kan inte resa lika mycket som man kanske vill. Men nu ska jag verkligen ta mig ett år och fundera, jag är ändå 21, jag har förhoppningsvis ett mycket längre liv framför mig.
Så det ska jag göra nu, bara njuta och ta reda på vad jag egentligen vill här i livet, och bara lyssna på mig själv vad jag vill. Bli en liten egoist och tänka på mig själv för en stund.
Klumpen i magen
Jag kände det när jag vaknade imorse, att idag blir en sån där jobbig dag. Det är som en klump i magen som inte släpper och jag vaknade ändå klockan sex imorse och den har inte släppt än nu när klockan är kvart i tolv.. det är så skumt att ha sådanna känslor speciellt när man inte har något jätte konkret att ta på. Jag förstår att det är mamma allt handlar om i grund och botten, men att det smyger på en så hemlighetsfullt skrämmer mig. Jag har tänkt på mamma idag men inte så att jag skulle börja ha mått dåligt. Det smyger lixom på en, sen smäller det bara till.
Sen hjälper det ju inte att man har massa andra problem runt halsen..
Men men.. Livet går väl vidare sen får man se hur det blir. På något sätt måste det ju lösa sig eller hur?
Ikväll ska jag se Neverstore på Gröna lund, as kul ska det bli hoppas jag.. Är så opepp med den här klumpen i magen, den förstör verkligen alla känslor. Men vi får se Neverstore kanske får mig på bra humör! Efter spelningen är det dock bara hem och sova.. Ska upp klockan 4 imorgon bitti för att åka till jobbet ute i Vällingby då jag börjar klockan 6. Känns väl lite så där.
Och nästa vecka är det London, längtar som fan dit. Ska bli så jävla kul, och att få träffa en person gör bara saken bättre!!
Funderingar om Kärlek
Köpte Okej tidningen idag för att det skulle vara en intervju med Backyard Babies i den. På sidan av artikeln finns det olika bubblor där Grabbarna pratar om olika saker, och den ena frågan var, vad är äkta kärlek. Och då svarar Nicke någonting som är så himla sant men som så många inte tror på. Visst det kanske bara funkar för vissa men jag tycker han ändå har rätt i det han säger.
"Äkta kärlek är när man redan från början känner att det är denna person man ska gifta sig med" någonting sånt säger han i artikeln. När jag läste det kom jag direkt och tänka på mina föräldrar, de gifte sig redan efter ett halvår efter att de hade träffats. Och det höll i 24 år tills döden skiljde dom åt. Det fick mig en liten tankeställareom vad kärlek egentligen är. Jag har jätte lätt att bara bli kär i kärleken. Ett sånt förhållande håller inte i längden, men jag tror att när den rätta väl kommer så kommer jag nog också känna sådär att, det är han jag vill gifta mig med, jag brås ju ändå på mina föräldrar!
Men problemet man ofta tänker ju på är, vem FAN är den rätta, ser han ut som jag vill att han ska se ut. Han kan ju faktiskt se ut hur som helst. Han kanske inte ser ut som den killen jag drömmer om, han kanske är helt och hållet annorlunda. Det kanske inte är en musiker som jag har gått runt och sagt att jag vill ha i så många år.
Det är det som är så spännande med kärleken. Man vet aldrig vad det är som väntar bakom hörnet.
Igår kom mitt bands hemsida upp också www.franticamber.com kolla in den sidan när ni har tid sen den är as grym, det är Maria och Skorpan som suttit och gjort den. Stort Cred till dom!!
Annars var jag inne i stan idag och köpte en ny tröja jag ska ha i London, det är en sån där stor tröja som går ner över rumpan och sen har man tights till det. As snyggt kommer det att bli. Man kan ju hoppas att några kommer på fall iallafall.
"Äkta kärlek är när man redan från början känner att det är denna person man ska gifta sig med" någonting sånt säger han i artikeln. När jag läste det kom jag direkt och tänka på mina föräldrar, de gifte sig redan efter ett halvår efter att de hade träffats. Och det höll i 24 år tills döden skiljde dom åt. Det fick mig en liten tankeställareom vad kärlek egentligen är. Jag har jätte lätt att bara bli kär i kärleken. Ett sånt förhållande håller inte i längden, men jag tror att när den rätta väl kommer så kommer jag nog också känna sådär att, det är han jag vill gifta mig med, jag brås ju ändå på mina föräldrar!
Men problemet man ofta tänker ju på är, vem FAN är den rätta, ser han ut som jag vill att han ska se ut. Han kan ju faktiskt se ut hur som helst. Han kanske inte ser ut som den killen jag drömmer om, han kanske är helt och hållet annorlunda. Det kanske inte är en musiker som jag har gått runt och sagt att jag vill ha i så många år.
Det är det som är så spännande med kärleken. Man vet aldrig vad det är som väntar bakom hörnet.
Igår kom mitt bands hemsida upp också www.franticamber.com kolla in den sidan när ni har tid sen den är as grym, det är Maria och Skorpan som suttit och gjort den. Stort Cred till dom!!
Annars var jag inne i stan idag och köpte en ny tröja jag ska ha i London, det är en sån där stor tröja som går ner över rumpan och sen har man tights till det. As snyggt kommer det att bli. Man kan ju hoppas att några kommer på fall iallafall.
Tänkte försöka.
Den senaste tiden har jag haft så mycket snurrandes i mitt huvud så jag tänkte att jag ska försöka börja att blogga och skriva om allt. För när jag skriver så får jag det ur mitt huvud, visst är det skönt att ha någon som lyssnar också, men skriver man så är det typ som att prata med sig själv. Och vem är det som man får bäst svar utav, jo sig själv!
Så jag tänkte att jag skulle ta och göra ett försök med det här, rensa huvudet lite granna.
För ungefär 2 månader sen så gick min mamma bort i lungcancer, hon kämpade i två år med den, vart "frisk" för att sedan få tillbaka cancern. Den veckan när vi gick hemma och vakade över henne är nog den värsta veckan i hela mitt liv. Inget kan slå det, tänk er den känslan att veta att personen som ligger i den där sängen kommer att dö inom en snar framtid, man vet inte när men man vet att det är snart. Att bara gå runt och veta detta är tungt och obeskrivligt, så jag tänker inte ens ge mig in på och beskriva den känslan.
Men sen kom den dagen, vi hittade henne alldeles kall i sin säng, ögonen var tomma. Det var så konstigt att se henne ligga där och inte få kontakt med henne, hon var borta och skulle aldrig mer komma tillbaka. Min mamma borta, där står jag kvar med mina tre bröder och min pappa, ensam tjej kvar i familjen. Endast 50 år var hon, och jag 21. Hur ska jag klara mig utan min mammas goda råd med hennes uppbackning bara hon kan ge. Ja på något sätt måste jag ju göra det, för hon kommer inte att komma tillbaka. Hon finns i våra hjärtan och runt omkring oss. Men jag kommer förmodligen aldrig att se henne något mer. Men jag brukar tänka att nu slipper hon lida, hon hade så ont på slutet.
Jag tycker att jag har tagit hennes bortgång väldigt bra, eller iallafall så gott det går. Men i lördags... då hände något jag aldrig vart med om förut. Jag stod längst framme vid kravallstaketet och skulle kolla på Neverstore på skogsröjet nere i Rejmyre. Jag kände att något var på tok redan innan spelningen började men jag förstod inte vad. Dock tänkte jag väldigt mycket på mamma denna stund men det har jag ju gjort så många gånger förut. Sen i mitten av spelningen fick jag andnöd. Jag kunde inte andas. Jag skyndade mig bort från den spelningen och bort till Backyard babies merch där jag hjälpte till att sälja deras prylar för kvällen. Satte mig ner och bara andades. Tillslut efter mycket tröstande från olika personer lugnade allting ner sig. Men det är så läskigt hur någonting sånt bara kan slänga på en så där utan att man är beredd på det. Men då gäller det att man är omringad av bra människor vilket jag var och det är jag glad för.
Sen fick jag världens bästa tröstgrej jag aldrig kommer att glömma, jag nästan grät när jag var där. Det var så stort, det var så speciellt, jag har alltid undrat hur det känns att se det ur den synvinkeln. Och nu fick jag göra det. TACK till er som gjorde det möjligt. Jag älskar er! Jag kommer aldrig att glömma det!
Pratstunden med en annan person efter alltihoppa gjorde mig också väldigt lugn. Din röst har en tendens att lugna ner mig, du vet förmodligen inte om mitt problem eller vad jag varit med om, men det spelar ingen roll vad jag pratar med dig om. Vad vi än pratar om får du mig alltid lugn, din röst är verkligen lugnande. Du betyder väldigt mycket för mig, och jag ser upp till dig. Men det vet du säkert redan.
Så jag tänkte att jag skulle ta och göra ett försök med det här, rensa huvudet lite granna.
För ungefär 2 månader sen så gick min mamma bort i lungcancer, hon kämpade i två år med den, vart "frisk" för att sedan få tillbaka cancern. Den veckan när vi gick hemma och vakade över henne är nog den värsta veckan i hela mitt liv. Inget kan slå det, tänk er den känslan att veta att personen som ligger i den där sängen kommer att dö inom en snar framtid, man vet inte när men man vet att det är snart. Att bara gå runt och veta detta är tungt och obeskrivligt, så jag tänker inte ens ge mig in på och beskriva den känslan.
Men sen kom den dagen, vi hittade henne alldeles kall i sin säng, ögonen var tomma. Det var så konstigt att se henne ligga där och inte få kontakt med henne, hon var borta och skulle aldrig mer komma tillbaka. Min mamma borta, där står jag kvar med mina tre bröder och min pappa, ensam tjej kvar i familjen. Endast 50 år var hon, och jag 21. Hur ska jag klara mig utan min mammas goda råd med hennes uppbackning bara hon kan ge. Ja på något sätt måste jag ju göra det, för hon kommer inte att komma tillbaka. Hon finns i våra hjärtan och runt omkring oss. Men jag kommer förmodligen aldrig att se henne något mer. Men jag brukar tänka att nu slipper hon lida, hon hade så ont på slutet.
Jag tycker att jag har tagit hennes bortgång väldigt bra, eller iallafall så gott det går. Men i lördags... då hände något jag aldrig vart med om förut. Jag stod längst framme vid kravallstaketet och skulle kolla på Neverstore på skogsröjet nere i Rejmyre. Jag kände att något var på tok redan innan spelningen började men jag förstod inte vad. Dock tänkte jag väldigt mycket på mamma denna stund men det har jag ju gjort så många gånger förut. Sen i mitten av spelningen fick jag andnöd. Jag kunde inte andas. Jag skyndade mig bort från den spelningen och bort till Backyard babies merch där jag hjälpte till att sälja deras prylar för kvällen. Satte mig ner och bara andades. Tillslut efter mycket tröstande från olika personer lugnade allting ner sig. Men det är så läskigt hur någonting sånt bara kan slänga på en så där utan att man är beredd på det. Men då gäller det att man är omringad av bra människor vilket jag var och det är jag glad för.
Sen fick jag världens bästa tröstgrej jag aldrig kommer att glömma, jag nästan grät när jag var där. Det var så stort, det var så speciellt, jag har alltid undrat hur det känns att se det ur den synvinkeln. Och nu fick jag göra det. TACK till er som gjorde det möjligt. Jag älskar er! Jag kommer aldrig att glömma det!
Pratstunden med en annan person efter alltihoppa gjorde mig också väldigt lugn. Din röst har en tendens att lugna ner mig, du vet förmodligen inte om mitt problem eller vad jag varit med om, men det spelar ingen roll vad jag pratar med dig om. Vad vi än pratar om får du mig alltid lugn, din röst är verkligen lugnande. Du betyder väldigt mycket för mig, och jag ser upp till dig. Men det vet du säkert redan.
