Tänkte försöka.
Den senaste tiden har jag haft så mycket snurrandes i mitt huvud så jag tänkte att jag ska försöka börja att blogga och skriva om allt. För när jag skriver så får jag det ur mitt huvud, visst är det skönt att ha någon som lyssnar också, men skriver man så är det typ som att prata med sig själv. Och vem är det som man får bäst svar utav, jo sig själv!
Så jag tänkte att jag skulle ta och göra ett försök med det här, rensa huvudet lite granna.
För ungefär 2 månader sen så gick min mamma bort i lungcancer, hon kämpade i två år med den, vart "frisk" för att sedan få tillbaka cancern. Den veckan när vi gick hemma och vakade över henne är nog den värsta veckan i hela mitt liv. Inget kan slå det, tänk er den känslan att veta att personen som ligger i den där sängen kommer att dö inom en snar framtid, man vet inte när men man vet att det är snart. Att bara gå runt och veta detta är tungt och obeskrivligt, så jag tänker inte ens ge mig in på och beskriva den känslan.
Men sen kom den dagen, vi hittade henne alldeles kall i sin säng, ögonen var tomma. Det var så konstigt att se henne ligga där och inte få kontakt med henne, hon var borta och skulle aldrig mer komma tillbaka. Min mamma borta, där står jag kvar med mina tre bröder och min pappa, ensam tjej kvar i familjen. Endast 50 år var hon, och jag 21. Hur ska jag klara mig utan min mammas goda råd med hennes uppbackning bara hon kan ge. Ja på något sätt måste jag ju göra det, för hon kommer inte att komma tillbaka. Hon finns i våra hjärtan och runt omkring oss. Men jag kommer förmodligen aldrig att se henne något mer. Men jag brukar tänka att nu slipper hon lida, hon hade så ont på slutet.
Jag tycker att jag har tagit hennes bortgång väldigt bra, eller iallafall så gott det går. Men i lördags... då hände något jag aldrig vart med om förut. Jag stod längst framme vid kravallstaketet och skulle kolla på Neverstore på skogsröjet nere i Rejmyre. Jag kände att något var på tok redan innan spelningen började men jag förstod inte vad. Dock tänkte jag väldigt mycket på mamma denna stund men det har jag ju gjort så många gånger förut. Sen i mitten av spelningen fick jag andnöd. Jag kunde inte andas. Jag skyndade mig bort från den spelningen och bort till Backyard babies merch där jag hjälpte till att sälja deras prylar för kvällen. Satte mig ner och bara andades. Tillslut efter mycket tröstande från olika personer lugnade allting ner sig. Men det är så läskigt hur någonting sånt bara kan slänga på en så där utan att man är beredd på det. Men då gäller det att man är omringad av bra människor vilket jag var och det är jag glad för.
Sen fick jag världens bästa tröstgrej jag aldrig kommer att glömma, jag nästan grät när jag var där. Det var så stort, det var så speciellt, jag har alltid undrat hur det känns att se det ur den synvinkeln. Och nu fick jag göra det. TACK till er som gjorde det möjligt. Jag älskar er! Jag kommer aldrig att glömma det!
Pratstunden med en annan person efter alltihoppa gjorde mig också väldigt lugn. Din röst har en tendens att lugna ner mig, du vet förmodligen inte om mitt problem eller vad jag varit med om, men det spelar ingen roll vad jag pratar med dig om. Vad vi än pratar om får du mig alltid lugn, din röst är verkligen lugnande. Du betyder väldigt mycket för mig, och jag ser upp till dig. Men det vet du säkert redan.
Så jag tänkte att jag skulle ta och göra ett försök med det här, rensa huvudet lite granna.
För ungefär 2 månader sen så gick min mamma bort i lungcancer, hon kämpade i två år med den, vart "frisk" för att sedan få tillbaka cancern. Den veckan när vi gick hemma och vakade över henne är nog den värsta veckan i hela mitt liv. Inget kan slå det, tänk er den känslan att veta att personen som ligger i den där sängen kommer att dö inom en snar framtid, man vet inte när men man vet att det är snart. Att bara gå runt och veta detta är tungt och obeskrivligt, så jag tänker inte ens ge mig in på och beskriva den känslan.
Men sen kom den dagen, vi hittade henne alldeles kall i sin säng, ögonen var tomma. Det var så konstigt att se henne ligga där och inte få kontakt med henne, hon var borta och skulle aldrig mer komma tillbaka. Min mamma borta, där står jag kvar med mina tre bröder och min pappa, ensam tjej kvar i familjen. Endast 50 år var hon, och jag 21. Hur ska jag klara mig utan min mammas goda råd med hennes uppbackning bara hon kan ge. Ja på något sätt måste jag ju göra det, för hon kommer inte att komma tillbaka. Hon finns i våra hjärtan och runt omkring oss. Men jag kommer förmodligen aldrig att se henne något mer. Men jag brukar tänka att nu slipper hon lida, hon hade så ont på slutet.
Jag tycker att jag har tagit hennes bortgång väldigt bra, eller iallafall så gott det går. Men i lördags... då hände något jag aldrig vart med om förut. Jag stod längst framme vid kravallstaketet och skulle kolla på Neverstore på skogsröjet nere i Rejmyre. Jag kände att något var på tok redan innan spelningen började men jag förstod inte vad. Dock tänkte jag väldigt mycket på mamma denna stund men det har jag ju gjort så många gånger förut. Sen i mitten av spelningen fick jag andnöd. Jag kunde inte andas. Jag skyndade mig bort från den spelningen och bort till Backyard babies merch där jag hjälpte till att sälja deras prylar för kvällen. Satte mig ner och bara andades. Tillslut efter mycket tröstande från olika personer lugnade allting ner sig. Men det är så läskigt hur någonting sånt bara kan slänga på en så där utan att man är beredd på det. Men då gäller det att man är omringad av bra människor vilket jag var och det är jag glad för.
Sen fick jag världens bästa tröstgrej jag aldrig kommer att glömma, jag nästan grät när jag var där. Det var så stort, det var så speciellt, jag har alltid undrat hur det känns att se det ur den synvinkeln. Och nu fick jag göra det. TACK till er som gjorde det möjligt. Jag älskar er! Jag kommer aldrig att glömma det!
Pratstunden med en annan person efter alltihoppa gjorde mig också väldigt lugn. Din röst har en tendens att lugna ner mig, du vet förmodligen inte om mitt problem eller vad jag varit med om, men det spelar ingen roll vad jag pratar med dig om. Vad vi än pratar om får du mig alltid lugn, din röst är verkligen lugnande. Du betyder väldigt mycket för mig, och jag ser upp till dig. Men det vet du säkert redan.
Kommentarer
Trackback
