Så löser sig allt nog tillslut

Här är en bild på den älskade Mazdan. Pappa var som sagt och tömde den idag och plockade ut det som var helt och värt att behålla. Det gör rätt ont att se på den här bilden för då börjar jag tänka på vad som kunde hända om jag inte haft turen på min sida. Men jag ska inte tänka på det nu, jag och Sudden klarade oss och det är det som betyder något inget annat.

Annars idag är det den 11 November och mammas födelsedag, så jag, pappa och Sudden var nere vid minneslunden och tände ljus för henne. Sedan fick hon ju träffa Sudden för första gången, hon har ju inte gjort det innan. Hon tyckte nog att han var lite för energisk för hennes smak och stor. Mamma ville alltid ha en liten knä hund, och inte ett stort fint monster som jag har skaffat.
Det är rätt sjukt att det är två och ett halvt år sedan nu hon gick bort, tiden har gått så otroligt snabbt. Det är sjukt hur snabbt det har gått, det känns fortfarande som om det var igår hon försvann från oss. Den där hemska jävla cancern, jag hoppas verkligen att man hittar ett botemedel snart som fungerar för alla. Jag hatar verkligen den sjukdomen, den sårar och splittrar på så många oskyldiga familjer. Det är verkligen inte rättvist.

Imorgon är det Bandit båten och jag ska börja packa inför det snart. Kommer bli grymt kul och jag är laddad till tusen! Snygga naglar kommer jag att ha också då jag och Alexandra ska gå till en nagelstudio och fixa till dem. Bli lite bortskämde lixom, ska bli riktigt trevligt!

Later!

Har precis ätit en riktig god middag, falukorv med stuvade makaroner! Så jävla gott det är, älskar den maten.
Annars under dagen har jag tagit det lugnt och vilat min stackars kropp. Har dessutom fortfarande ont i näsan som Sudden nockade i morse. Speciellt när jag tuggar eller rynkar på näsan gör det ont, men det går väl över till imorgon hoppas jag. Jag hoppas även att den inte ska svullna för då kanske det håller i sig till Bandit båten och det går verkligen inte för sig. Då dör jag!!

Jag körde bil igår med pappa och det var läskigt. Det var som att övningsköra fast man redan kan köra bil. Och jag kunde se framför mig hur Mazdan slirar från sida till sida över vägen. Så jag har nog en bit kvar innan jag känner mig bekväm bakom ratten igen.
Pappa ska åka till Vallentuna imorgon där Mazdan står och tömma den, jag vill nog itne följa med och se den. Då lär väl bara minnena komma tillbaka. Jag har en bild på mazdan som pappas kompis tog det får räcka. Jag får ångest bara jag ser bilden.



Den älskade Mazdan som bara är skrot nu.

Later!

God morgon!

Eller ja, själv har jag vart vaken sedan klockan sju imorse, det var då Sudden väckte mig. Så han och jag började faktiskt morgonen med en härlig morgon promenad i snön. Dock började den inte så bra då Sudden vart så till sig att han hoppade rakt upp på min näsa med huvudet först. Och det gör fortfarande ont!!
Jag blöder iallafall inte tack och lov, men trycker jag på näsan gör det ont. Sedan var det en kamp under promenaden, Sudden älskar snö och han blir alldeles till sig när han ser snö. Jag som fortfarande är lite stel i nacke och axlar osv tyckte det var otroligt jobbigt när han drog runt med mig överallt för att leka i snön. Så när jag kom hem var det bara att lägga sig ner på soffan och vila lite, speciellt ryggen. Men den vart bra sen när jag fick ligga ner en stund så nu är jag enbart stel igen.

Undrar hur länge stelheten tänker sitta i? Jag ska ju åka Bandit båten på fredag och då vill jag inte vara stel. Då ska jag gå runt i klackar och en otroligt snygg klänning som jag fått låna av min kompis Katarina som jag ska ha. Då kan jag inte gå runt som en stel gammal tant på båten.
Jag längtar så otroligt mycket till fredagen, träffa Sabina igen som jag inte träffat sen Peace and love i somras. Och att få kramas med Katarina och Alexandra igen, och på tal om dem saknar jag Sara otroligt mycket. Har inte träffat henne på otroligt länge nu. Hon har ju vart ute på en lång turne och åkt efter My Chemical Romance en tid.

Ne nu ska jag försöka ringa Sabina och se om hon vet när hon kommer upp på fredag!

Later!

Igår var nog en av de värsta dagarna på länge, eller det var en av de värsta dagarna på länge. Jag har inte vart så rädd på otroligt länge, den paniken jag hade, den ångesten går inte att beskriva. Det var en sån händelse man aldrig tror ska hända en själv. Men nu gjorde de det, och det värsta av allt var at jag inte var själv i bilen. Jag hade med mig Sudden i bakluckan där han låg i sin bur, vi hade nämligen tillbringat helgen i stan i pappas övernattningslägenhet och var nu på väg hem. Som vanligt vill jag komma hem rätt tidigt för det är skönast så.
Det som dessutom är läskigt att tänka är att på morgonen när jag vaknade var det bara en helt vanlig dag, inte trodde jag att jag några timmar senare skulle uppleva en bilolycka.

Det som hände var att bilen drog ut mot diket, förmodligen sladdade den ut dit. Och ute i kanten är asfalten lite högre, så det var ungefär en deciemter ner till gruset. Men när jag då skulle gira upp bilen igen på vägen tappade jag helt kontrollen. Bilen började att sladda okontrollerat i båda körbanorna. Det är bland en av de äckligaste känslorna jag vart med om att inte ha kontroll över bilen, jag kunde verkligen inte göra någonting. Allt gick så otroligt fort, jag ser hur det kommer mötande trafik, men just då girar bilen och vänder sig om så att rumpan på bilen åker mot färdriktningen i min körbana. Sedan känner jag hur bilen är på väg att välta, och när jag förstår att vi ska volta ner i diket, skriker jag av all kraft. Jag trodde verkligen att jag skulle dö. Jag var så rädd, så otroligt jävla rädd. När bilen väl hade stannat så låg vi halvt på taket och halvt på sidan och jag hängde upp och ner i bältet. Det första jag kom och tänka på var att stänga av bilen vilket jag gjorde otroligt snabbt, min andra tanke var på min hund Sudden. Han hade inte sagt ett ljud under hela förloppet. Jag ropade på honom men fick inget svar, jag hörde inte ens om han rörde på sig. Jag började skrika i panik där jag hängde i säkerhetsbältet. Men då hör jag utanför hur några säger att de ringer 112.

På något sätt lyckas jag knäppa loss mig och ta mig ur säkerhetsbältet utan att bryta nacken. De hjälper mig att öppna upp förardörren. Jag klättrar ur bilen och springer direkt till bakluckan där jag ser massa glas är krossat och att stora delar av bakluckan är intryckt. paniken kommer än en gång och jag öppnar upp bakdörren på bilen och ropar på Sudden. Inget svar, han rörde inte ens på sig. Och för några sekunder trodde jag att han var död. Jag fick hjälp att fälla ner baksätet då jag inte klarade av att göra det i paniken, jag fortsatte att ropa på Sudden utan framgång. Hans bur ligger upp och ner, varav jag slår så hårt jag kan på golvet på buren så att det går sönder och då börjar min älskade hund att röra på sig. Han levde och jag skrek av lycka. Sudden hittade ett litet hål längst nere vid marken där han stack ut huvudet. Men det var bara det han fick ut. Jag satte mig ner på all iskallt gräs och de krossade glaset och klappade honom och försökte i den största mån att prata lugnande med honom. Men nu var ju frågan hur skadad han var, var han klämd någonstans?

De stannade massa snälla civilmänniskor varav en jobbade på räddningstjänsten i vanliga fall. Av honom fick jag en filt då jag tydligen skakade som ett asplöv. Och det var då jag insåg hur mycket jag frös. Men jag hade lixom inte hunnit tänka ett skvatt på det. De enda jag hade i huvudet var min hund, han var det viktigaste för mig just då, jag sket helt och hållet i mig. Bara min hund var okej.

Ambulansen kom och ville att jag skulle följa med dem upp till ambulansen. Jag vägrade såklart, jag ville vara med min hund. Då tänkte en civilperson ta över att klappa Sudden men han började bara morra då, han var så jävla rädd och då är det klart att man bara vill ha mamma där som tröstar. Det slutade med att ambulanspersonalen lyckades få mig att sitta på en filt och undersökte min nacke lite snabbt på platsen. Jag hade inte ont någonstans, inte vad jag kände av just då. Jag vart inlindad i massa filtar och fortsatte klappa min hund. Efter några minuter till kommer brandkåren, polisen och bärgningsbilen, jag kunde även höra hur en helikopter kom och jag tittade då upp och såg ambulanshelikoptern. Då började jag skrika i panik att den inte fick komma då den förmodligen bara skulle skrämma Sudden. Men den vände och åkte därifrån då den förmodligen fick meddelande om att den inte behövdes.

Bärgningen och brandkåren började försiktigt att dra upp bilen för att få ut Sudden. Sudden hade så bråttom ut att han hoppade ut genom de trasiga fönstret och hoppade upp på mig. Brandkåren försökte stoppa honom vilket inte gick så jätte bra. Sudden hoppade på mig i ungefär fem minuter och kråmade sig mot mig. Sedan började han se sig omkring och såg alla i räddningstjänsten. Då började han skälla på allt och alla. Och det var då jag insåg att han förmodligen mådde bra och jag kunde börja slappna av. Han hade inga ytliga skador heller för den delen. Den klumpen jag hade haft i bröstet hela tiden började då försvinna sakta med säkert, Sudden var okej och det var det som räknades.

Som jag skrev tidigare så är detta en av de värsta upplevelser jag vart med om och jag hoppas att ingen behöver vara med om det. Men det som räddade Sudden liv var hans bur, så jag vädjar till alla hundägare där ute, snälla ha era hundar i bur! Det ökar chansen för både er och er hund att överleva en bilolycka. Ni slipper få hunden komma flygandes på er och hunden slipper tumla runt så mycket. Och som i detta fall så tog Sudden bur den värsta smällen och skyddande honom.

Jag vill tacka all den underbara räddningstjänsten och civila människor som var på plats och förlåt för mitt kanske otrevliga uppträdande när Sudden var inklämd. Men jag ville bara få ut honom.
Vill även tacka pappas underbara arbetskamrat och hennes man som bodde i närheten och kom ner till mig innan pappa kunde komma dit. Det var ett otroligt stöd!

Jag tar iallafall inte livet för givet längre!