Klargörning av mina känslor.
Shit jag har verkligen vart dålig på att blogga den senaste veckan som gått. Har vart så dålig att jag inte ens packat upp min kamera från min senaste tripp jag vart på. Men jag ska försöka få ärlset ur vagnen och lägga in bilderna här på bloggen antingen ikväll eller imorgon.
Skulle egentligen ha jobbat i helgen som var men i fredags vaknade jag upp med feber och skit förkyld.. Inte alls roligt. Så jag var hemma hela helgen och kollade på jobbiga romantiska kärleks filmer. Vilket alltid gör att jag påmins om honom.. Förstår inte ens varför jag gör så mot mig själv. Att jag ens orkar lägga ner energi på det. Det är som mina vänner säger, han är inte värd det. Det är han verkligen inte, jag är otroligt frustrerad och sårad över det som hände det han gjorde. Fast det bästa med det hela är iallafall att jag nu vet varför det hände. Men det är inte tack vare honom. Det värsta av allt ändå... Det är att jag saknar honom, saknar att ha någon som kramar om en om natten, hans underbara personlighet man bara älskade, gitarr spelandet mitt i natten.. Suck..
En annan jävla känsla jag hatar just nu, det är den där jävla kärleken jag har för ett visst band. Det driver mig till vansinne emellan åt, det gör mig helt tokig. Ibland undrar man även om de förstår, förstår den kärleken som inte är just den kärlek som man tänker på i första taget. Utan den kärleken man har för någon som typ räddats ens liv. nu är det inte så extremt som det låter men detta band förändrade faktiskt mitt liv radikalt. De gjorde det lättare att leva det och förstå det.
Det är som att ha en extra storebror, några man ser upp till och beundrar. De känslostormar jag har runt detta band ibland är jävligt jobbiga. Det är nackdelen med de man har fått. De är när jag har de attackerna jag önskade at jag bara var vanlig, men samtidigt skulle jag aldrig aldrig aldrig, kunna lämna det jag har nu. Det betyder på tok för mycket för mig.
Jag vill bara att de ska förstå, hur mycket de betyder för än, speciellt en av dem. Varav jag knappt känner men ändå känner en sån enorm trygghet från när jag är i närheten av honom. Men jag tror varken att han förstår eller ens reagerat på det. Varför skulle han? Jag är bara en i mängden som alla andra. Å andra sidan kanske det är bra att han inget vet, han kanske skulle tycka att jag var konstig eftersom jag knappt känner honom. Men jag kan verkligen inte hjälpa det jag känner, eller hur min kropp reagerar. Kan någon människa rå för något sådant? Vi är ju ändå bara människor.
Ni märker ju hur mina tankar går ju längre jag skriver detta. Tänk då hur det är i mitt huvud, då har jag ändå helt andra grejer som även snurrar runt i mitt huvud.
Ne nu ska jag inte virra in er något mer i detta. Får se om bilderna kommer upp ikväll eller imorgon.
Skulle egentligen ha jobbat i helgen som var men i fredags vaknade jag upp med feber och skit förkyld.. Inte alls roligt. Så jag var hemma hela helgen och kollade på jobbiga romantiska kärleks filmer. Vilket alltid gör att jag påmins om honom.. Förstår inte ens varför jag gör så mot mig själv. Att jag ens orkar lägga ner energi på det. Det är som mina vänner säger, han är inte värd det. Det är han verkligen inte, jag är otroligt frustrerad och sårad över det som hände det han gjorde. Fast det bästa med det hela är iallafall att jag nu vet varför det hände. Men det är inte tack vare honom. Det värsta av allt ändå... Det är att jag saknar honom, saknar att ha någon som kramar om en om natten, hans underbara personlighet man bara älskade, gitarr spelandet mitt i natten.. Suck..
En annan jävla känsla jag hatar just nu, det är den där jävla kärleken jag har för ett visst band. Det driver mig till vansinne emellan åt, det gör mig helt tokig. Ibland undrar man även om de förstår, förstår den kärleken som inte är just den kärlek som man tänker på i första taget. Utan den kärleken man har för någon som typ räddats ens liv. nu är det inte så extremt som det låter men detta band förändrade faktiskt mitt liv radikalt. De gjorde det lättare att leva det och förstå det.
Det är som att ha en extra storebror, några man ser upp till och beundrar. De känslostormar jag har runt detta band ibland är jävligt jobbiga. Det är nackdelen med de man har fått. De är när jag har de attackerna jag önskade at jag bara var vanlig, men samtidigt skulle jag aldrig aldrig aldrig, kunna lämna det jag har nu. Det betyder på tok för mycket för mig.
Jag vill bara att de ska förstå, hur mycket de betyder för än, speciellt en av dem. Varav jag knappt känner men ändå känner en sån enorm trygghet från när jag är i närheten av honom. Men jag tror varken att han förstår eller ens reagerat på det. Varför skulle han? Jag är bara en i mängden som alla andra. Å andra sidan kanske det är bra att han inget vet, han kanske skulle tycka att jag var konstig eftersom jag knappt känner honom. Men jag kan verkligen inte hjälpa det jag känner, eller hur min kropp reagerar. Kan någon människa rå för något sådant? Vi är ju ändå bara människor.
Ni märker ju hur mina tankar går ju längre jag skriver detta. Tänk då hur det är i mitt huvud, då har jag ändå helt andra grejer som även snurrar runt i mitt huvud.
Ne nu ska jag inte virra in er något mer i detta. Får se om bilderna kommer upp ikväll eller imorgon.
Kommentarer
Trackback
