Någon som förstår.

Ibland önskar jag att jag aldrig hade träffat dig... Livet hade vart så mycket lättare då...
 Nu kommer det dröja tre månader innan jag träffar dig igen. Det ger mig sån jävla ångest av någon konstig anledning. Vet inte varför jag känner så här. Vill verkligen inte känna det, känner mig så larvig. Jag borde inte känna så här, jag vill inte känna så här. Jag är fan inte normal..

Nu när jag känner så är vill jag bara i en annan persons famn, men frågan är ju hur det går med det där. Jag vet inte längre. Magen hoppar åt alla håll och jag vet inte vad som händer.. Vill bara att du ska ringa.. Jag tycker om dig..

En annan famn jag saknar är mammas, om hon hade levt idag hade jag borrat mig ner i hennes famn och bara gråtit ut. Hon förstod, och när hon itne förstod försökte hon att förstå. Hon visste vara enda grej som har hänt i den där världen jag snurrar runt i. Hon förstod hur allt funkade, hon var min mamma och hon lyssnade. Älskar dig mamma!

jag går runt som med en klump i bröstet just nu och jag tror inte att jag kommer att kunna sova inatt. Det kommer ialafall att ta en stund innan jag somnar. Jag vill bara prata med någon som förstår..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0