Här kommer bilden
Där flög den resan iväg..
Fri, fri som vinden.
Ännu en tidig morgon och upp och gå till jobbet, är inte livet underbart...
Ne det kan man ju då rakt inte säga att det är. Visserligen har jag bara fyra timmar kvar att jobba nu så det är ju skönt, brukar iallafall gå hyfsat fort här om dagarna tack och lov.
Ikväll ska jag på möte angående en grej jag och mina tjejor håller på med. Vi jobbar frenetiskt med det och allt måste bli perfekt. Kan dock inte säga vad det är för något riktigt än. Ni får hålla er ett tag till ;)
Jag har även börjat fundera på vad det ska bli av mig här i livet. Vad kommer jag göra om tjugo år, jag vill lixom inte vara någon vanlig svensson. Men ibland känns det inte som man är bra på någonting. Det är alltid någon som är snäppet bättre. Det kommer alltid finnas någon som är snäppet bättre men nu pratar jag inte om hela världen. Nu pratar jag om det som kretsar i min värld. Det som berör mig, om typ en Håkan Håkansson som jag inte känner är bättre på mig i fotboll bryr jag mig inte om för det påverkar inte mig för tillfället. Men det som kretsar runt mig, där finns alltid någon som är bättre, och man känner sig så halvdan. Det finns säkert många fler som känner som jag att man bara är halvdan. Ni vet iallafall hur det är.
Jag är seriöst sugen på att skaffa hund, men gör jag det kommer jag att låsa mig så jävla mycket och det finns så mycket annat jag vill kunna göra som är mycket svårare att göra när man har hund. Som att sticka iväg på oväntade grejer.
Och på tal om oväntade grejer så är jag jälvigt sugen på att bara sticka iväg. Åka och kolla på det jag älskar att se nämligen ett band som heter inget mindre än Backyard Babies. Är jag på deras spelning så glömmerjag verkligen allt. Sen är det faktiskt inte som så många verkar tro att jag endast är *förälskat* i detta band och inte bryr mig om andra band. Jag gillar hur många andra band som helst hur mycket som helst. Men Backyard har gjort någonting för mig som ni aldrig kommer att förstå er på. Därför tänker jag inte ens ge mig in på att förklara det. Dock vill jag inte åka iväg på detta själv, och jag tror folk har svårt att få ihop det med sina ekonomier för att följa med. Men vi får se om man kommer på något. Men bara göra något oväntat det är sånt som är så underbart här i livet att inte få känna sig låst för en gångs skull.
Utan att få känna sig fri.
Oj
Nu fick jag magknip...
Saknar
Men jag har vart ute och rest lite granna bland annat till London och kollade på Backyard Babies vilket var as grymt och sen åkte jag på sol semester till Turkiet.
Sen tänker jag och längtar väldigt mycket också, jag vill att tiden ska gå fort. Jag vill se vart dessa vingar som jag fått nu bär mig, vad livet har för någonting åt mig planerat i fickan. Så fort jag tänker på det så pirrar det i magen på mig, men jag vill inte skrämmas, därför försöker jag hålla mig lite lugn. Men jag vill bara att det ska gå fort nu som sagt, jag längtar.
Sitter på jobbet förövrigt, är ganska lugnt, eller ja bara för att jag sa så där lär det ju hända något nu skulle jag tro. Men vi hoppas att det inte gör det så att jag kan åka hem till Helene och glo på tv och äta den där pizzan jag har suktat efter hela dagen *Mums*.
Det är bara tre och en halv timme kvar och jobba nu iallafall och jag började jobba klockan sex imorse.. Tidigt som fan, men tack och lov börjar jag en timme senare imorgon, det är iallafall något.
Vem är jag? Vad vill jag göra?
Häromdagen så splittrades mitt band, det är lixom finito. Det känns väl sådär men jag förstår helt och hållet grunderna till splittringen. Men det är då nu jag har börjat tänka en hel del om vad jag faktiskt vill göra i mitt liv. Och jag har tre grejer att välja emellan och jag kan verkligen inte bestämma mig.
Jag vill spela i band och stå på scen för tusentals fans, men samtidigt vill jag vara en sån som jobbar med artisten eller gör festivaler. Sen har jag en tredje dröm som inte har någonting med musik att göra över huvudtaget. Det är att jobba med djur speciellt hundar.
Så jag tänkte så här att jag ska ta en paus med att spela i band och verkligen känna efter vad jag igentligen vill. Helt från början testa på saker jag itne kunde göra förut då jag var bunden till bandet. Att ha ett band är lite som att ha en hund, man måste vara hemma och sköta den hela tiden. Kan inte resa lika mycket som man kanske vill. Men nu ska jag verkligen ta mig ett år och fundera, jag är ändå 21, jag har förhoppningsvis ett mycket längre liv framför mig.
Så det ska jag göra nu, bara njuta och ta reda på vad jag egentligen vill här i livet, och bara lyssna på mig själv vad jag vill. Bli en liten egoist och tänka på mig själv för en stund.
Klumpen i magen
Funderingar om Kärlek
"Äkta kärlek är när man redan från början känner att det är denna person man ska gifta sig med" någonting sånt säger han i artikeln. När jag läste det kom jag direkt och tänka på mina föräldrar, de gifte sig redan efter ett halvår efter att de hade träffats. Och det höll i 24 år tills döden skiljde dom åt. Det fick mig en liten tankeställareom vad kärlek egentligen är. Jag har jätte lätt att bara bli kär i kärleken. Ett sånt förhållande håller inte i längden, men jag tror att när den rätta väl kommer så kommer jag nog också känna sådär att, det är han jag vill gifta mig med, jag brås ju ändå på mina föräldrar!
Men problemet man ofta tänker ju på är, vem FAN är den rätta, ser han ut som jag vill att han ska se ut. Han kan ju faktiskt se ut hur som helst. Han kanske inte ser ut som den killen jag drömmer om, han kanske är helt och hållet annorlunda. Det kanske inte är en musiker som jag har gått runt och sagt att jag vill ha i så många år.
Det är det som är så spännande med kärleken. Man vet aldrig vad det är som väntar bakom hörnet.
Igår kom mitt bands hemsida upp också www.franticamber.com kolla in den sidan när ni har tid sen den är as grym, det är Maria och Skorpan som suttit och gjort den. Stort Cred till dom!!
Annars var jag inne i stan idag och köpte en ny tröja jag ska ha i London, det är en sån där stor tröja som går ner över rumpan och sen har man tights till det. As snyggt kommer det att bli. Man kan ju hoppas att några kommer på fall iallafall.
Tänkte försöka.
Så jag tänkte att jag skulle ta och göra ett försök med det här, rensa huvudet lite granna.
För ungefär 2 månader sen så gick min mamma bort i lungcancer, hon kämpade i två år med den, vart "frisk" för att sedan få tillbaka cancern. Den veckan när vi gick hemma och vakade över henne är nog den värsta veckan i hela mitt liv. Inget kan slå det, tänk er den känslan att veta att personen som ligger i den där sängen kommer att dö inom en snar framtid, man vet inte när men man vet att det är snart. Att bara gå runt och veta detta är tungt och obeskrivligt, så jag tänker inte ens ge mig in på och beskriva den känslan.
Men sen kom den dagen, vi hittade henne alldeles kall i sin säng, ögonen var tomma. Det var så konstigt att se henne ligga där och inte få kontakt med henne, hon var borta och skulle aldrig mer komma tillbaka. Min mamma borta, där står jag kvar med mina tre bröder och min pappa, ensam tjej kvar i familjen. Endast 50 år var hon, och jag 21. Hur ska jag klara mig utan min mammas goda råd med hennes uppbackning bara hon kan ge. Ja på något sätt måste jag ju göra det, för hon kommer inte att komma tillbaka. Hon finns i våra hjärtan och runt omkring oss. Men jag kommer förmodligen aldrig att se henne något mer. Men jag brukar tänka att nu slipper hon lida, hon hade så ont på slutet.
Jag tycker att jag har tagit hennes bortgång väldigt bra, eller iallafall så gott det går. Men i lördags... då hände något jag aldrig vart med om förut. Jag stod längst framme vid kravallstaketet och skulle kolla på Neverstore på skogsröjet nere i Rejmyre. Jag kände att något var på tok redan innan spelningen började men jag förstod inte vad. Dock tänkte jag väldigt mycket på mamma denna stund men det har jag ju gjort så många gånger förut. Sen i mitten av spelningen fick jag andnöd. Jag kunde inte andas. Jag skyndade mig bort från den spelningen och bort till Backyard babies merch där jag hjälpte till att sälja deras prylar för kvällen. Satte mig ner och bara andades. Tillslut efter mycket tröstande från olika personer lugnade allting ner sig. Men det är så läskigt hur någonting sånt bara kan slänga på en så där utan att man är beredd på det. Men då gäller det att man är omringad av bra människor vilket jag var och det är jag glad för.
Sen fick jag världens bästa tröstgrej jag aldrig kommer att glömma, jag nästan grät när jag var där. Det var så stort, det var så speciellt, jag har alltid undrat hur det känns att se det ur den synvinkeln. Och nu fick jag göra det. TACK till er som gjorde det möjligt. Jag älskar er! Jag kommer aldrig att glömma det!
Pratstunden med en annan person efter alltihoppa gjorde mig också väldigt lugn. Din röst har en tendens att lugna ner mig, du vet förmodligen inte om mitt problem eller vad jag varit med om, men det spelar ingen roll vad jag pratar med dig om. Vad vi än pratar om får du mig alltid lugn, din röst är verkligen lugnande. Du betyder väldigt mycket för mig, och jag ser upp till dig. Men det vet du säkert redan.
